Diagnosland

I diagnosland känner man sig ofta ensam.

I diagnosland kan man inte göra något spontant.

I diagnosland får man blåmärken både på kroppen och själen.

I diagnosland ser man sitt barn få blåmärken både på kroppen och själen.

I diagnosland får syskon blåmärken både på kroppen och själen.

I diagnosland har man folk omkring sig som verkligen försöker förstå, som accepterar att man 

måste anpassa, som hjälper till att anpassa. Som lyssnar på ens eviga prat om diagnosland.

I diagnosland har man folk omkring sig som säger "ja, alla barn har ju något problem", "mina 

barn vägrar också ibland".

I diagnosland måste man alltid vara steget före, tänka på vad som kan gå snett. Förbereda, 

förbereda, förbereda.

I diagnosland måste man ibland ta två bilar dit man ska, för man kanske måste åka tidigare 

tillbaks med ett barn.

I diagnosland får man aldrig sova en hel natt.

I diagnosland oroar man sig för framtiden, för tonåren, för vuxenlivet.

I diagnosland går det sällan en vecka utan möten - skola, landsting, kommun.

I diagnosland går det sällan en vecka utan telefonsamtal - skola, landsting, kommun.

I diagnosland är det aldrig roligt att gå på utvecklingssamtal.

I diagnosland har man ständigt dåligt samvete.

I diagnosland köper man kläder som aldrig blir använda.

I diagnosland har man få maträtter att variera med.

I diagnosland får man räkna med att bli uttittad när ens barn får ett utbrott.

I diagnosland tröstar man ett förtvivlade barn som märker att det är annorlunda.

I diagnosland får man ibland skratta så tårarna rinner.

I diagnosland finns de allra finaste barnen på denna jord.

Skrivet av Lena Nilsson